I långa tider har människor sökt sig till varandra i orostider. Våra förfäder samlades runt lägereldar och kultplatser. När Sverige kristnades för 1000 år sedan blev kyrkbacken samlingsplatsen.

I Sverige har Svenska kyrkan länge varit en samlande plats vid kriser och katastrofer, men i takt med att Sverige blivit alltmer mångkulturellt har andra aktörer kommit att dela den rollen med Svenska kyrkan.

Efter relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan år 2000 upphörde även Svenska kyrkans mandat från staten att leda detta arbete. Svenska kyrkan har dock alltjämt en stor och viktig funktion att fylla som stöttepelare i krisarbete såväl lokalt och regionalt som nationellt och internationellt.

Därutöver har församlingar – oavsett religiös hemvist – en viktig roll att fylla vid orostider och är en stor tillgång för kommuner och landsting/regioner i deras utövande av ansvaret för krisberedskap.

I dagens mångkulturella samhälle har Sveriges många och olika trossamfund en viktig roll att fylla när en kris eller katastrof har inträffat. De har värdefulla kunskaper och resurser att bidra med, och framför allt har de en utvecklad förmåga att stödja människor i kris genom samtal och medmänsklighet.

Det är viktigt att drabbade och anhöriga kan få någon att prata med som både förstår sorgen, trosuppfattningen, språket och den egna kulturen. Detta är något som trossamfunden kan bidra med, till exempel genom språkkunskaper.

Gudstjänster, ritualer och ceremonier kan ofta vara viktiga när den drabbade ska bearbeta sina traumatiska upplevelser. Rent praktiskt kan samfundens lokaler vara lämpliga samlingsplatser för de drabbade, där de även kan få mat och värme.

Det kan även vara ett bra tillfälle att förmedla korrekt information om händelsen och dess konsekvenser. I dagens kommunikationsintensiva samhälle med snabba informationskanaler kan även trossamfunden vara en trygg och säker kanal för att nå ut med korrekt och verifierad information till drabbade i svåra situationer. Framförallt där information kan förmedlas på drabbades modersmål.

Kommuner och landsting/regioner kan arbeta med interreligiösa och mångkulturella råd och här ger vi olika exempel på hur man såväl i vardagen som vid kriser och katastrofer kan samarbeta och nyttja trossamfunden som en resurs i det lokala arbetet att förebygga och hantera kriser och katastrofer, såväl stora som små.

Något förenklat kan man säga att arbetet tillsammans med trossamfund i krisberedskapen kan bygga på tre ”S”:

• Samexistens
• Samtal och dialog
• Samverkan

Basen utgörs av att känna till varandra, det vill säga samexistens. Nästa steg kan bli att inleda samtal och dialog, att utbyta information med varandra och öka kunskapen om varandra. Samexistens och samtal är sedan grundförutsättningarna för att man ska kunna börja samverka, det vill säga samarbeta med varandra.

Mer komplicerat är det egentligen inte. Men det behövs klara och tydliga riktlinjer om hur samarbetet ska se ut och vilken avsikt man har från inblandade parter med samarbetet.

FAKTA: Detta kan trossamfund tillföra i krisberedskapsarbetet:

• Erfarenhet att samla människor i svåra stunder.
• Vana att möta människor i kris.
• Erfarenhet att möta starka känslor.
• Långsiktigt stöd.
• Livstolkande miljöer.
• Sammanhang för identifikation och gemenskap.
• Riter och ceremonier.
• Kunskap om religion och kultur.
• Lokaler för existentiella behov.
• Språk (nationella, verbala, kommunikativa, ordlösa).